polylife

Och jag inleder det nya året med att vara argare än under hela förra. Jag får under nyårsnatten förstå att den person jag kommit att dela J med börjat betrakta henne som sin flickvän. Alltså inte Flickvän som i Mig Förutan, utan Öppen Relation och oss i konstellation om tre. Men ändå.

Introduce: kortslutning.

Det börjar med att J är uppenbart tungsint och frånvarande större delen av det tänkt stillsamma, istället inomhus exploderande, nyårsfirandet. Ungefär två timmar in på Det Nya får jag äntligen ur henne att det är ett mail från Honom och tankar runt det som distraherar.

Jaha, vad står det då i det mailet, som uppenbarligen upptar sådan energi, undrar man då förstås, ”jo att vi behöver prata om vad det är vi har och vad det innebär och är på väg”.

OK.
Interesting.

I min värld är det alldeles glasklart exakt precis vad var och en har och det finns ingenting i det som kan få vara eller borde kunnat bli osäkert eller föremål för diskussion. Särskilt inte som jag så ofta frågat/-r Henne om allt ligger still och stabilt och inte ändrat på sig – eller om det finns rörelser någonstans i någon riktning som jag kan behöva ta ställning till, och hela tiden fått/-r Nekande svar.

Intressant att den här diskussionen då ens ska behöva hållas och tydligen dessutom också behöver funderas igenom noga i förväg vad man ska säga (är det inte självklart).

Jag har Henne, Hon har Mig – vi är varandras, men lever fritt och utan ägande och i detta finns ett självklart utrymme för Honom och deras kärlek också, men hela vår polyamorösa överenskomna livsstil bygger på primärrelationens premisser = vi är inga relationsanarkister där allting flyter och det blir vad och som det blir. Jag vill inte ha en absolut frihet med relationer jag vill ha en (par-)relation med frihet.

Så måste man inte leva, jag vet – det finns oändligt många sätt och lika främmande flersamt som jag vet att detta kan verka för somliga, lika främmande hämmande är det säkert för andra, men det är vår gemensamma utgångspunkt och det är så jag alltid kommer ha det, med eller utan J. Jag vet (har lärt känna) mina gränser och behov och såhär lever jag. Det fungerar för mig.

Då är det oerhört märkligt hur någon annan , Han – kan få för sig att det är OK att bli tillsammans med min partner, med min flickvän och sambo. Det är pretty fukking far from OK och jag är rasande arg och det blev mer fyrverkeripjäser i sovrummet än på gatan den här natten och jag vaknar först trött, sen ledsen, sen (nu) arg.

Och egentligen inte främst på Honom, även om det förstås är lättast och minst smärtsamt för Oss Två att förlägga det dit, utan på Henne för det är i hennes hanterande av Oss som den här situationen uppstått – den situationen att jag har en helt annan förväntan på vad vi, tre (!), håller på med än Han uppenbarligen har.

Det borde inte fått finnas detta utrymme att skapa den slags förvirring – han borde aldrig kunnat komma till känslan att det är så här det har blivit och ska kunna vara och hon borde inte reagera med förvåning när jag säger att det inte går. Det hade inte behövt bli så (misär) om alla inblandade varit så tydliga mot och med varandra som jag anser man måste om en sådan här sak ska fungera.

Nåväl, innan vi somnade igår kom vi nära varandra igen och jag tror vi förstod varandra – allt detta och ilskan och förvirringen och situationen i hela sin fulhet Pratade vi Om. Dom ska göra det idag – ja, gör det nu faktiskt.

En bra film jag gillar heter There Will be Blood.
Det tror jag tyvärr kommer bli här också.

Jag hoppas inte alltför mycket av mitt.

"Amadeus" kommenterar Ordet Jag Inte Kan: Inser att det var ett tag sedan du skrev detta.. Men jag sitter i liknande sits. Lever i ett polyförhållande där min partner är polyamorös och jag är polysexuell. Vi är bäst ihop. Jag älskar oss, precis som du yttrar att du tänker kring dig och din fru. Men det finns ett problem... han känner medglädje när jag är med någon annan eller snarare, han är väldigt obrydd, men jag känner det inte när han är med någon annan. Så länge det är sex går det bra... men den att dela honom känslomässigt.. Det börjar ta emot. Hur hanterar du detta idag? Känner du att du måste lämna henne trots att du vet att du inte kan leva i ett monogamt förhållande? (Det kan inte jag heller)

Ja, det har gått en månad ungefär sedan dom har grejerna var som mest levande och svåra i mitt huvud och hjärta - när jag läser senaste inläggen här under känns det som längesen, fast det bara gått en dryg månad.. Alltså. Jag tycker fortfarande det här är förfärligt svårt men känner det inte längre som hopplöst utan jag (vi) har hittat sätt att komma vidare.

Nu lever vi båda med varsin känslomässigt djup sidorelation som är betydligt mer än bara sexuell - och särskilt hon är verkligen Verkligen kär i den här andra personen och det är, har jag insett, mer eller mindre som att jag har blivit en av två pojkvänner. Och det fungerar. Till stor del för att det är hon och jag som bor tillsammans (fast vi är f.ö. inte gifta, när jag skriver "fru" ibland refererar det till en tidigare (monogam) relation) och han som bor i Tyskland och träffar henne bara några gånger per år.

Fast det är just också det sistnämnda som samtidigt, inbillar jag mig, gör det svårare: eftersom naturen av deras relation fyller den med massa inslag av längtan, saknad, drömmar, fantasier, återförening och jätte-jätteINTENSIVITET när dom väl träffas för en vecka av orgier och månskenspromenader och delade långsamma soluppgångar genom sovrumsfönstret - aaah, du förstår, det är liksom inte enkelt.

Men jag kommer inte behöva lämna henne. Och jag tror inte hon drar inom det närmaste hon heller. Jag är beredd hantera dom här grejerna för att kunna ha relationen, som - egentligen, är ganska på-pricken det jag vill ha: ett öppet, fritt och ärligt liv ihop med någon jag tycker om.

Hur jag kom fram till det och hur det för att kunna fungera då behövde vara ska jag skriva lite mer om snart.

Amadeus, hur tänker du dig att gå vidare själv?

Jag minns den här tröttheten också. Den kom av något annat, då: 2009, sommar – jag ligger på rygg på kuddar på golvet och ser på parkour-film på datorn, skrivbordet ovanför mina fötter..min kropp har just berättat för mig att jag måste skilja mig från min fru, barnens mamma – snap (!), skrek den, ryggen gick av när jag klev upp ur havet, den varma fina sommaren: iskall insikt, du behöver lämna din fru, du har inte varit Ärlig mot en levande själ på flera Flera år, du. Behöver lämna din fru. Jag sov den sommaren. När jag vaknade hade jag en ny reklamslogan på nyckelknippan, en bostadsrätt bakom kiosken och barnen varannan vecka. Den här tröttheten. Hjälp mig (oss)!

Håller jag på att samla kraft att lämna henne. Eller är jag bara livrädd att hon ska gå. Klarar jag överhuvudtaget ett liv i polyamori eller ska jag leva själv. Behöver vi verkligen ändra på något eller ska jag bara resa mig upp, ta emot det som finns och lära mig leva med resten. Och vad är alternativet.

Bland så mycket annat inser jag: det jag så ofta säger, som Argument För en Polyamorös Livsstil, är att när ett sådant förhållande tar slut behöver man inte som i traditionella motsvarigheter på samma sätt förbanna allt man inte har gjort – all tid som gått förlorad i kompromisser och alla sätt att leva på man inte riktigt ville, sådant man offrat, det man valt bort. Allt det man inte gjort som bildar förlorad tid som man förbannar när det tar slut för det kunde varit så mycket mer (livet) – så behöver det inte vara om man kan Vara Flera, brukar jag tänka – men inte nu! För nu, inser jag, att det nu, precis här och nu, definitivt finns saker jag Inte Gör (som jag Vill): mår bra, till exempel.

Kompromisser, mitt liv består av kompromisser – hela min relation är en enda stor kompromiss runt något jag inte vill att det ska vara så. Jag vill inte behöva lära mig leva med att min sambo ska vara kär i en annan. Ens om jag (uppenbarligen) älskar henne bortom allt förstånd och har en egen sidorelation gående samtidigt. I don't wanna. Jag. Vill. Inte.

Jag mår verkligen verkligen inte bra.

Om det finns något annat sätt att göra det här och du vet hur: speak now or remain forever silent, jag vet varken ut eller in. Jag vill ha henne, vårt liv – för det är bra, och fint, men det här: den polyamorösa livsstilen som den här bloggen handlar om, just nu hatar jag den. Fast jag behöver den och omöjligen kan leva på annat sätt.  

Hur kan det här någonsin bli bra igen?
Kan det?

Inser att jag minns den här känslan. Den – av att inga ha, den som kommer av att man biter ihop, stänger av, håller borta. Det är bara det att den här gången kommer den av sin Raka Motsats – back then var det mitt sätt att kunna Hålla Hemligt, ljuga och gömma iväg, alltså jag drev verkligen konsten att bedra till någon slags snudd på perfekt utövad konstart (gamla ”monogama” relationen).

Synd, bara, att det drev mig nuts, jag hade kunnat leva hela livet så och rott det i land utifrån allas perspektiv utom mitt eget: till slut gjorde strävan att hålla inne med alla svek mig sjuk – glädjen i livet rann ut samtidigt med att övriga känslokranar vreds av. Det blev tyst. Tomt. Dött.

Jag minns den där känslan. Så absurt att hitta den också i helt radikalt andra ändan av spektrat: den där Ärligheten att man Vill Ha Andra är så total att jag genom det totala sus som tvättat bort varje annan nyans av i övrigt urskiljbara ljud, min tjej är samtidigt kär i någon annan, hör varje flämtning av delad utlevd kåthet i perfekt 5.1-kvalitet, över äkta HD-bild – 3D, lukt och smak.

Jag stänger av, håller borta.
Dör.  

From: polylife
To: D
CC: J

sent: 3 oct 20.22

Subject: sv: sv: levelling

 ... well yes, thanks for the sharing of thoughts - appreciated, and if I made you feel you had to defend yourself, that wasn't my intention.. rather I'm in deep respect for the way both of you (and myself) have handled these matters, we're all adults, yes - I'd say that's proven by now.. :P and to further clarify, I like it that J is a polyamorous person - I am, myself too, and I do want to live with someone who is and it will (and shall!) happen again and again (it's a way of life), but:

these things are also new (more or less) to all of us, living it out in practice, so it's somewhat of a learning struggle . .and it's also very difficult to know beforehand, without actually having been in every situation, to know where your limits are ('cause everybody's got them..limits, that is) - usually this isn't realized until you've already crossed them (or are very close to doing so). .

it's true what you say that nobody can help how somebody else feels (one of the many reasons why this wasn't an accusation) and nobody can tell anybody else what to do = what happens happens, right - one has just to wait and see, so what I wrote wasn't a lash out or anything of that matter.. 'twas just a sharing of the fact that we've come close to where I've begun to understand my limits in this particular situation actually are.. what everybody inolved shall do with that fact, I leave it up to each and his/her own to descide. .

cheers,
b.

Jag minns från när jag gick i skolan att det fanns en typ av resonemang för att komma till slutsats som ansågs vetenskapligt beprövad – kausal slutledning, tror jag det hette, eller något helt annat, jag vet inte (vem bryr sig), men det handlade i alla fall om att sätta upp ett A och ett B, som om de båda var sanna, otvetydigt skulle leda till ett C, typ:

A.     Katter är rädda för vatten, och:
B.     Misse är en katt, så:
C.     Misse är rädd för vatten.

Nu, oktober 2011 – är det så här:

A.     Allting omkring och i mig gör att mitt nummer ett, absolut viktigaste – det jag inte kan leva utan, behov är sinnesfrid och vila – jag behöver en stabil relation jag kan lita på, luta mig mot och vara trygg i, och:
B.     Jag och J tillsammans är Jättemycket och Vackert Fantastiska på ett återfå-Tron-på-Världen-sätt, men stabilt – det är det absolut inte, handlar ju till sin natur (bl.a.) om the Fine Art of att lära sig leva med och vara i den otrygghet som kommer av att dela den man älskar med andra, så:
C.     … (!)

… C kommer inte så enkelt, eftersom:

A2. Stabiliteten och vilan jag behöver skulle kräva att vi valde bara varandra och lovade och levde exklusivt för varandra (det är det enda som är fel, allting annat Med Oss är nämligen Bra), och
B2. Jag har genom empirisk erfarenhet förstått att jag inte klarar monogami – jag är inte beredd att för någon säga Aldrig Mer Annat, och tror inte på att behöva tvinga någon annan göra det heller, så:  
C2. ... kortslutning!

Det har börjat kännas som en point of no return, en dead end deal, en omöjlig ekvation, ett livspussel som inte går att lösa – och då är det ju inte Hon och Jag, det hade ju varit relativt enkelt (hit escape button.. ), utan hela jäkla mitt sätt att leva som känns omöjligt att få ihop (se: kortslutning!).

Jag vet att jag fortfarande Tänker Polygami, det är så jag Måste Leva (se: B2!) – det är bara det att jag inte Vill. Det gör så ont och det ger så mycket sorg och daglig smärta att jag inte längre Vill.

Jag skulle önska det var på ett annat sätt. Jag skulle önska jag var på ett annat sätt. Jag skulle önska Hon och Vi och Allt var på ett annat sätt - att vi var annorlunda, till vår natur.

Och när det inte går handlar det bara om coping. Knäppa grejer och sjuka strategier och mönster (tankar) för att uthärda det som tydligen måste göra ont.

Jag står vid kortsidan av fotbollsplanen, ensam – min dotter spelar match i solnedgången, högerytter (friläge!), ljumma höstvindar torkar tårar ingen ser eller får veta om, i en värld full av människor – fotbollsmammor, vänner, sambo, kollegor, exfru, barn och alla Alla Andra – ändå, så evinnerligt evinnerligt Ensam: oförmögen staga upp mitt eget liv så jag kan leva i det lugn och trygg, 37 år of age och med all yttre framgång och välstånd man kan begära, men så kan jag inte ens bädda min egen säng så jag vill sova i den, jag kör händerna i fickorna, toaletten i halvtid, jag har lust stanna där inne, sätter mig i bilen (BMW!) fem minuter, gråter, snyter mig – går ut: MÅL!

Jag har inte berättat så mycket (något) om M. Jag har inte gjort det för att om jag inte varit mitt uppe i det själv har jag upplevt att Hon varit det, alltså min partner - i det att Hantera, att jag är med någon annan.

För det har jag varit, sedan i somras, och den här gången på riktigt - som i att det är någon/-t som berör/-t mig på djupet/-n. Vi träffades första gången för längesen genom vänner, samma vänner som nu tog oss ut på en resa tillsammans - min bil genom Europa, festival och regn och tält, vi Kom In Under den veckan och på vägen hem lyssnar vi på Neurosis på lika nattsvarta vägar som rinner precis lika fritt genom dimma och utdragna ljus och då finns det absolut inget tvivel om att det här Är På Riktigt: "är det här något vi kan få med oss över gränsen eller kommer det fastna i tullen?".

Vi fick det med oss ända hem och innan hon försvann igen, för hösten - kommer tillbaks igen i vinter, hade jag, precis som Hon, också en Vän Utöver, som är mer som kärlek än vän eller KK, och nu: allting fint, men.

Jag ska berätta mer om Men snart.

Journalistens fråga: Om vi fortsätter att använda termer som primärpartner och sekundärpartner, hur stor är öppenheten mellan dig och respektive partner när det kommer till att du faktiskt ska träffa den andra? Kan det till exempel bli så att man tackar för maten, diskar undan och meddelar att man tillbringar natten någon annanstans? Även om man arbetar aktivt och medvetet med svartsjuka kan jag se hur ett sådant scenario möjligen skulle nagga lite på tryggheten. Eller drar jag för långtgående slutsatser?

Mitt svar: Det är precis så det är - och, för mig är det tvärtom själva basen för trygghet. Om jag vet att hon är med någon annan när hon är det vet jag också automatiskt när hon inte är det.

Om jag inte visste vore varje stund vi var isär en tänkbar träff med någon annan. På det här viset vet jag när det finns något att hantera och har peace of mind när det inte gör det.

Så. Öppenheten är faktiskt total: "på tisdag nästa vecka vill jag träffa X", "imorgon är Y där och jag vet inte när jag kommer hem" - på det viset hinner också ens partner, alltså ibland jag, förbereda sig både mentalt och praktiskt, så man kanske själv väljer att träffa en kompis eller göra något annat aktivt där man inte bara sitter och grubblar. Eller gör just det - om det är vad man behöver!

Fast en grej..vi försöker ha hyffsad framförhållning..så man inte riktigt som du beskriver, reser sig upp efter middagen - utan att man i så fall redan sagt det någon eller några dagar tidigare. Mer än man tror handlar om förväntningar. Att man inte är inställd på något som inte kommer att ske. Det här handlar om ärlighet också..och tillit. Om jag vet att hon säger när hon träffar en annan - vem det är och var dom är och vad hon får ut av det, varför det är viktigt för henne..vågar jag samtidigt lita på att hon inte gör något bakom min rygg.

Vi har sagt att det enda sättet att verkiligen Verkligen göra bort sig i vår relation - är att vara otrogen, i en sån här relation där det faktiskt inte behövs: att göra något man inte säger är helt enkelt inte OK