polylife

"Amadeus" kommenterar Ordet Jag Inte Kan: Inser att det var ett tag sedan du skrev detta.. Men jag sitter i liknande sits. Lever i ett polyförhållande där min partner är polyamorös och jag är polysexuell. Vi är bäst ihop. Jag älskar oss, precis som du yttrar att du tänker kring dig och din fru. Men det finns ett problem... han känner medglädje när jag är med någon annan eller snarare, han är väldigt obrydd, men jag känner det inte när han är med någon annan. Så länge det är sex går det bra... men den att dela honom känslomässigt.. Det börjar ta emot. Hur hanterar du detta idag? Känner du att du måste lämna henne trots att du vet att du inte kan leva i ett monogamt förhållande? (Det kan inte jag heller)

Ja, det har gått en månad ungefär sedan dom har grejerna var som mest levande och svåra i mitt huvud och hjärta - när jag läser senaste inläggen här under känns det som längesen, fast det bara gått en dryg månad.. Alltså. Jag tycker fortfarande det här är förfärligt svårt men känner det inte längre som hopplöst utan jag (vi) har hittat sätt att komma vidare.

Nu lever vi båda med varsin känslomässigt djup sidorelation som är betydligt mer än bara sexuell - och särskilt hon är verkligen Verkligen kär i den här andra personen och det är, har jag insett, mer eller mindre som att jag har blivit en av två pojkvänner. Och det fungerar. Till stor del för att det är hon och jag som bor tillsammans (fast vi är f.ö. inte gifta, när jag skriver "fru" ibland refererar det till en tidigare (monogam) relation) och han som bor i Tyskland och träffar henne bara några gånger per år.

Fast det är just också det sistnämnda som samtidigt, inbillar jag mig, gör det svårare: eftersom naturen av deras relation fyller den med massa inslag av längtan, saknad, drömmar, fantasier, återförening och jätte-jätteINTENSIVITET när dom väl träffas för en vecka av orgier och månskenspromenader och delade långsamma soluppgångar genom sovrumsfönstret - aaah, du förstår, det är liksom inte enkelt.

Men jag kommer inte behöva lämna henne. Och jag tror inte hon drar inom det närmaste hon heller. Jag är beredd hantera dom här grejerna för att kunna ha relationen, som - egentligen, är ganska på-pricken det jag vill ha: ett öppet, fritt och ärligt liv ihop med någon jag tycker om.

Hur jag kom fram till det och hur det för att kunna fungera då behövde vara ska jag skriva lite mer om snart.

Amadeus, hur tänker du dig att gå vidare själv?