... skapas ...
Om jag inte ensam är beredd att tillfredsställa en annan människas samtliga behov hela tiden, men ändå vill dela livet med en lycklig partner, fordras förmodligen förstärkning ibland - it's a two man (or woman ...) job, helt enkelt.
Och ska jag inte ha en alldeles förmäten bild av mig själv och min förmåga att förutse Hennes varje skiftning i önskan och förhoppning är det troligtvis klokt att låta Henne själv avgöra, när detta behov av förnyelse i det innersta persongalleriet infinner sig - och inte lägga mig i detta så förskräckligt mycket mer än jag absolut, med hänsyn till egen överlevnad (mer om detta senare), måste.
På samma vis förväntar jag mig den friheten själv.
Det är ett Öppet Förhållande.
Men är det polyamoröst?
Jag läser definitionen igen - och inser att det är något med ett visst ord i den där formuleringen som skaver lite, så med risk för att tydliggöra min brist på uppbyggliga förebilder alltför mycket vänder jag mig till Darkside:s Whipipedia. Man får ändå anta att upphovsmakarna bakom detta uppslagsverk över alternativ sexualitet ägnat denna böjelse lite mer eftertanke än jag själv hunnit göra - innan dom gick vidare i alfabetet till Ponyplay (att iklä sig rollen som mänsklig pony) och Pteridomani (att tända på ormbunkar). Darkside säger:
"Polysexualitet. Besläktad med polyamori, men applicerar på sexualitet snarare än känsloliv. Vanligtvis innebär detta ett sinnestillstånd där sexuella relationer med fler än med en person känns naturligt. Stämpeln på sex som exklusiv ett förhållande eller exklusivt känslomässig är uppluckrad. Detta vill inte nödvändigt säga att de som är polysexuella inte sätter en eventuell partner först, eller att de inte har regler för hur det fungerar i praktiken för att undvika problem såsom svartsjuka."
Oooh, underverk hämtat från oväntad källa - ordet kärlek utbytt mot sexualitet, och introduktion av behovet att sätta en särskild partner först (primärpartner, lär jag mig snart - efter vidare läsning).
Jag känner mig hemma (förstådd - av mig själv) och förklarar teoridelen för avslutad.
I teorin ...
Vid ritbordet är det busenkelt att göra rätt, på fältet betydligt mer komplicerat - plötsligt introduceras fenomenet Andra Människor, vilket sällan brukar innebära att något blir lättare.
Men i teorin är det glasklart vad som gäller och hur.
Wikipedia berättar:
"Polyamori är utövandet, önskan om eller förmågan till flera samtidiga kärleksrelationer, med samtycke från alla inblandade. Polyamori skiljer sig från polygami, som är giftermål mellan flera parter."
Aah, och gifta mig fler gånger har jag inte tänkt mig - och i så fall absolut inte med mer än en person (huh!)... Så då är det väl den - den polyamorösa principen om kärlek till flera, som vi från allra första början, mer eller mindre uttalat, byggt vår spirande relation på.
Det finns inget intresse i det här förhållandet att vara Allt för varandra, att göra någon Hel eller inte kunna Leva utan den andra.
Någon bättre definition av Kvävande Tvångsmässigt Förhållande än utgångspunkten att man inte kan leva utan varandra har jag inte kunnat hitta. Ärligt, ska någon vara med mig för hon inte kan annat!..!? How dysfunctional IS that.. ? Nej, tack - var med mig för att du vill, inte som något livsuppehållande trygghetsknarkande, för det kan jag inte ge dig.
Jag rör mig - och det behöver du göra också, annars kommer du bli ensam kvar och så är det.
Hon & Jag
Jag hade bara ett halvår tidigare avslutat ett decennielångt, tidvis lyckat tillslut kvävande äktenskap, vars tveklöst största frukter var mina två barn, sex och åtta år gamla. Jag tillbringade merparten av denna pulkabackarnas och snölyktornas renässanstid från två väl fungerande utsiktstorn jag kommit att bli ganska fäst vid: köksfönstrets vy över barnens vinterlek utanför, allt dimmigare dock för varje högtidligt avnjutet glas Baileys, och nattbussens passagerarsäte, där jag börjat ta min roll att visa sista avgångens chaufför vägen hem på lite för stort allvar.
Det här var inte bara en sturm und drang-period av hedonistiska proportioner, det var också ett självförbrännande pendlande mellan rollen som ansvarstagande samhällsmedborgare med skolbarn och välavlönat förvärsarbete och absolut omdömeslös konsumtion av vin, sång och kvinnor - i oftast den, men ibland omvända, ordningen.
Sedan kom Hon. Från absolut ingenstans.
Eller: egentligen, från precis just där jag varit hela tiden, fast utan att se.
Det hade Hon och Hon ville pröva.
Vi prövade och upptäckte, förstod och lärde oss - vilade och lekte, läkte oss absolut inte Hela men Ihop, och nu är det smällkall vinter igen och jag lever fortfarande i den här relationen som inte var någons mening.
Men jag som bara skulle rasera har öppnat ögonen och sett vad vi byggt. Och god damnit vad jag tycker om det: 'dis girl's fantastic osv osv - så har vi sagt det och kan gå vidare - mot det som är svårt, för det var ju vad det här skulle handla om, eller hur!
Utgångspunkt
Det är så att jag lever med en extremt högt grad av självövervakning, som å ena sidan möjliggör en stadig personlighetsutveckling genom ett kritiskt förhållningssätt till mig själv och min omvärld - men å andra sidan leder till ett självupptaget problematiserande av det enklaste lätta till något som kräver en intellektuellt hållbar motivationsgrund och djupt förankrad plan för genomförande.
Det enklaste lätta i det här sammanhanget handlar om att jag och min tjej vill knulla med andra. Den här bloggen handlar om när det blir svårt.
