Tvivel
Håller jag på att samla kraft att lämna henne. Eller är jag bara livrädd att hon ska gå. Klarar jag överhuvudtaget ett liv i polyamori eller ska jag leva själv. Behöver vi verkligen ändra på något eller ska jag bara resa mig upp, ta emot det som finns och lära mig leva med resten. Och vad är alternativet.
Bland så mycket annat inser jag: det jag så ofta säger, som Argument För en Polyamorös Livsstil, är att när ett sådant förhållande tar slut behöver man inte som i traditionella motsvarigheter på samma sätt förbanna allt man inte har gjort – all tid som gått förlorad i kompromisser och alla sätt att leva på man inte riktigt ville, sådant man offrat, det man valt bort. Allt det man inte gjort som bildar förlorad tid som man förbannar när det tar slut för det kunde varit så mycket mer (livet) – så behöver det inte vara om man kan Vara Flera, brukar jag tänka – men inte nu! För nu, inser jag, att det nu, precis här och nu, definitivt finns saker jag Inte Gör (som jag Vill): mår bra, till exempel.
Kompromisser, mitt liv består av kompromisser – hela min relation är en enda stor kompromiss runt något jag inte vill att det ska vara så. Jag vill inte behöva lära mig leva med att min sambo ska vara kär i en annan. Ens om jag (uppenbarligen) älskar henne bortom allt förstånd och har en egen sidorelation gående samtidigt. I don't wanna. Jag. Vill. Inte.
Jag mår verkligen verkligen inte bra.
Om det finns något annat sätt att göra det här och du vet hur: speak now or remain forever silent, jag vet varken ut eller in. Jag vill ha henne, vårt liv – för det är bra, och fint, men det här: den polyamorösa livsstilen som den här bloggen handlar om, just nu hatar jag den. Fast jag behöver den och omöjligen kan leva på annat sätt.
Hur kan det här någonsin bli bra igen?
Kan det?
