polylife

Jag minns från när jag gick i skolan att det fanns en typ av resonemang för att komma till slutsats som ansågs vetenskapligt beprövad – kausal slutledning, tror jag det hette, eller något helt annat, jag vet inte (vem bryr sig), men det handlade i alla fall om att sätta upp ett A och ett B, som om de båda var sanna, otvetydigt skulle leda till ett C, typ:

A.     Katter är rädda för vatten, och:
B.     Misse är en katt, så:
C.     Misse är rädd för vatten.

Nu, oktober 2011 – är det så här:

A.     Allting omkring och i mig gör att mitt nummer ett, absolut viktigaste – det jag inte kan leva utan, behov är sinnesfrid och vila – jag behöver en stabil relation jag kan lita på, luta mig mot och vara trygg i, och:
B.     Jag och J tillsammans är Jättemycket och Vackert Fantastiska på ett återfå-Tron-på-Världen-sätt, men stabilt – det är det absolut inte, handlar ju till sin natur (bl.a.) om the Fine Art of att lära sig leva med och vara i den otrygghet som kommer av att dela den man älskar med andra, så:
C.     … (!)

… C kommer inte så enkelt, eftersom:

A2. Stabiliteten och vilan jag behöver skulle kräva att vi valde bara varandra och lovade och levde exklusivt för varandra (det är det enda som är fel, allting annat Med Oss är nämligen Bra), och
B2. Jag har genom empirisk erfarenhet förstått att jag inte klarar monogami – jag är inte beredd att för någon säga Aldrig Mer Annat, och tror inte på att behöva tvinga någon annan göra det heller, så:  
C2. ... kortslutning!

Det har börjat kännas som en point of no return, en dead end deal, en omöjlig ekvation, ett livspussel som inte går att lösa – och då är det ju inte Hon och Jag, det hade ju varit relativt enkelt (hit escape button.. ), utan hela jäkla mitt sätt att leva som känns omöjligt att få ihop (se: kortslutning!).

Jag vet att jag fortfarande Tänker Polygami, det är så jag Måste Leva (se: B2!) – det är bara det att jag inte Vill. Det gör så ont och det ger så mycket sorg och daglig smärta att jag inte längre Vill.

Jag skulle önska det var på ett annat sätt. Jag skulle önska jag var på ett annat sätt. Jag skulle önska Hon och Vi och Allt var på ett annat sätt - att vi var annorlunda, till vår natur.

Och när det inte går handlar det bara om coping. Knäppa grejer och sjuka strategier och mönster (tankar) för att uthärda det som tydligen måste göra ont.

Jag står vid kortsidan av fotbollsplanen, ensam – min dotter spelar match i solnedgången, högerytter (friläge!), ljumma höstvindar torkar tårar ingen ser eller får veta om, i en värld full av människor – fotbollsmammor, vänner, sambo, kollegor, exfru, barn och alla Alla Andra – ändå, så evinnerligt evinnerligt Ensam: oförmögen staga upp mitt eget liv så jag kan leva i det lugn och trygg, 37 år of age och med all yttre framgång och välstånd man kan begära, men så kan jag inte ens bädda min egen säng så jag vill sova i den, jag kör händerna i fickorna, toaletten i halvtid, jag har lust stanna där inne, sätter mig i bilen (BMW!) fem minuter, gråter, snyter mig – går ut: MÅL!