Point Blank
Den här dryga månaden isär är ingen lång tid, egentligen - eller hur. Jag har sovit själv mycket längre perioder än så - och no worries, jag har haft relationer förut där den ena parten varit borta, betydligt längre än så - no worries. Och det här började så himla bra: no. Worries.
Jag var verkligen lätt i sinnet, glad och full av kraft när hon åkte och flera fulla veckor till.
Men allt sån't är borta nu. Nu är det faktiskt bara ångest och ont.
Jag bara fortsätter försöker orka och allting precis Allting kretsar runt det.
Survival Mode: ON.
Orkar. Inget. Mera.
Allting började med att jag pratade med dom båda två och sa det var OK. Det hade kanske aldrig ens hänt annars. Eller jo, men i alla fall åtminstone tagit längre tid. Men jag sa det var OK. Jag tycker det var OK. Det är OK. Känns inte. OK. Jag ska fylla den här tiden som är kvar med whatever jag kan klara av, även om egentligen jag bara vill lägga mig under en filt och sova en vecka, ensam.
Det var fruktansvärt när jag fick veta. Fast jag redan visste, innan det ens skett. Det blev fint ganska snabbt sen - och merparten av även den här tiden, har varit allright..hanterbar, på sitt eget märkligt sjuka stenhårda sätt (det är verkligen blytungt svårt klara det Om och Om igen utan att få ses emellan, jag får inte ens hålla hennes hand, mellan gångerna dom delar Flera Dygn - alltså, ibland tror jag att jag dör, jag lovar det känns som jag dör).
Men det finns stunder och dom är tätare nu, hela tiden nu - orkar liksom inte mer, för det är hela tiden ett tryck över mitt bröst, en besatthet som äter mig: var hon är, vad dom gör, hur det känns och vad dom säger, bestämmer och tänker, känner, när jag inte är där, jag vet jag vet jag VET, att det här är ett tillstånd, sjukt Tillstånd, som är skadligt och fel, helt enkelt inte bra för mig - verkligen verkligen inte bra för mig, det bryter ner och förstör och äter, det finns inte en tanke som är ren eller hel, jag pallar inte folk eller vanligt liv, jag vill bara vara ifred och lägga ligga ligga lägga mig ner.
Eller. Sova med någon. Jag vill verkligen sova med någon. Tyvärr finns bara sex omkring . Gott om sex om det skulle varit vad jag vill ha. Men det är det inte. Jag vill bara sova nära intill och vila med någon. Vila med någon. Vila mig någon.
När vi båda delar säng med någon annan
Men du, jag är drabbad av Längtan- och Saknad-tsunami den här natten = gör ont inte ha dig här, vill så gärna sova med dig och så Är du med någon annan, jag är inte så rädd eller ledsen, direkt - som i att jag oroar mig, det bara gör ont, om du förstår..jag längtar något galet efter din värme, vår värme - säg att den Finns för Oss fortfarande? Dryga två veckor till känns sååå så långt just nu. Min kväll i sin tur: bra - mycket delad närhet också, vill du veta mer än så får du fråga.
Tänker: klarar vi den här intensiteten i utmanandet av relation lika lång tid till? Dom här 48-timmars passen ni har tillsammans utan mig och utan riktig reconnection för oss efteråt är oerhört tunga, svårt just här och nu - den här natten, ont, men då åker du väl därifrån och "hem" idag söndag i alla fall? Låta oss vila lite? Missförstå mig inte, ok, jag är glad och mår bra och kvällen fin, men ändå: i mitt hjärta, känner jag mig lite trött, och som att jag bara vill kura ihop mig och ligga nära dig och andas din lukt. Mjuk.
kram vännen."
- Mail skickat sön 8:e maj kl. 03.05 (jag till Henne)
Poly Songs
Den finns på Spotify, här (och JA, fri musik är värt 99:- per månad): Poly Songs.
Ska lyssna igenom den asap, men tills jag gjort det är det här min all time fave poly song (och gillar outfiten - och den osannolikt högstämda uppsynen, hahaha - men han är ju så Söt..! :D ):
Hugs 'n kisses (idag är en fin morgon).
När Det är Svårt
Hjärtat bultar, rasar - andning ansträngd, svettvarma handflator. Allting i en tunnel, en arbetsplats i vadderat brus - rörelser i ögonvrån, röster som glider utanpå, det. Är så här det är när det är svårt.
Jag inser det är faktiskt bara Andra Gången. Ja, visserligen - Hon var med Andra Snubben flera gånger, ja, men det har bara varit En Annan Snubbe, och jag visste det skulle det här skulle hända.
Jag visste det verkligen, troligtvis redan när vi var där tillsammans - vännen i Dortmund, och att hon skulle tillbaka, själv, och jag visste det redan då, har hanterat det på sätt och vis i förväg, till och med sagt till Honom det är OK, så: redan hanterat, egentligen.
Men jag hör ingenting resten av den här dagen.
Kan enbart tänka på att lägga mig någonstans och sova, stupfull - någons soffa, hålla om, säga allt går över, gråta gå sönder ge upp.
I bilen hem orkar jag tänka på Varför. Varför reagerar jag så här, så här inför Fullbordat Faktum - jag visste ju om det, innerst inne, redan i vintras, och definitivt under kvällen igår, men: det saknas en återknytning, vi ses inte dagen efter som vi brukar (och: brukar förresten, det har ju förutom med Snubben, alltid Varit Jag, som varit "iväg"), och dom fortsätter tillbringa tid, sådan Tid, som i mitt huvud ser ut ungefär som Vi Tillsammans, bara att det är Han och jag är här osv osv etc etc, förstås - det,
är ganska hardcore.
Men jag gör det. Tar mig till kvällen. Vi pratar.
Lugnar. Landar.
Och så är det OK, jag kommer kunna hantera - tre veckor till isär där dom kommer fortsätta Tillbringa Tid, sådan tid, och så är och ska det bara vara, catch the moment, säger jag och jag menar det, hon är och ska vara fri, jag vet det är precis vad hon vill och exakt vad jag också behöver vara: fria, tillsammans, det går, gör ont, men.
Går.
