polylife

Jag minns den här tröttheten också. Den kom av något annat, då: 2009, sommar – jag ligger på rygg på kuddar på golvet och ser på parkour-film på datorn, skrivbordet ovanför mina fötter..min kropp har just berättat för mig att jag måste skilja mig från min fru, barnens mamma – snap (!), skrek den, ryggen gick av när jag klev upp ur havet, den varma fina sommaren: iskall insikt, du behöver lämna din fru, du har inte varit Ärlig mot en levande själ på flera Flera år, du. Behöver lämna din fru. Jag sov den sommaren. När jag vaknade hade jag en ny reklamslogan på nyckelknippan, en bostadsrätt bakom kiosken och barnen varannan vecka. Den här tröttheten. Hjälp mig (oss)!

Håller jag på att samla kraft att lämna henne. Eller är jag bara livrädd att hon ska gå. Klarar jag överhuvudtaget ett liv i polyamori eller ska jag leva själv. Behöver vi verkligen ändra på något eller ska jag bara resa mig upp, ta emot det som finns och lära mig leva med resten. Och vad är alternativet.

Bland så mycket annat inser jag: det jag så ofta säger, som Argument För en Polyamorös Livsstil, är att när ett sådant förhållande tar slut behöver man inte som i traditionella motsvarigheter på samma sätt förbanna allt man inte har gjort – all tid som gått förlorad i kompromisser och alla sätt att leva på man inte riktigt ville, sådant man offrat, det man valt bort. Allt det man inte gjort som bildar förlorad tid som man förbannar när det tar slut för det kunde varit så mycket mer (livet) – så behöver det inte vara om man kan Vara Flera, brukar jag tänka – men inte nu! För nu, inser jag, att det nu, precis här och nu, definitivt finns saker jag Inte Gör (som jag Vill): mår bra, till exempel.

Kompromisser, mitt liv består av kompromisser – hela min relation är en enda stor kompromiss runt något jag inte vill att det ska vara så. Jag vill inte behöva lära mig leva med att min sambo ska vara kär i en annan. Ens om jag (uppenbarligen) älskar henne bortom allt förstånd och har en egen sidorelation gående samtidigt. I don't wanna. Jag. Vill. Inte.

Jag mår verkligen verkligen inte bra.

Om det finns något annat sätt att göra det här och du vet hur: speak now or remain forever silent, jag vet varken ut eller in. Jag vill ha henne, vårt liv – för det är bra, och fint, men det här: den polyamorösa livsstilen som den här bloggen handlar om, just nu hatar jag den. Fast jag behöver den och omöjligen kan leva på annat sätt.  

Hur kan det här någonsin bli bra igen?
Kan det?

Inser att jag minns den här känslan. Den – av att inga ha, den som kommer av att man biter ihop, stänger av, håller borta. Det är bara det att den här gången kommer den av sin Raka Motsats – back then var det mitt sätt att kunna Hålla Hemligt, ljuga och gömma iväg, alltså jag drev verkligen konsten att bedra till någon slags snudd på perfekt utövad konstart (gamla ”monogama” relationen).

Synd, bara, att det drev mig nuts, jag hade kunnat leva hela livet så och rott det i land utifrån allas perspektiv utom mitt eget: till slut gjorde strävan att hålla inne med alla svek mig sjuk – glädjen i livet rann ut samtidigt med att övriga känslokranar vreds av. Det blev tyst. Tomt. Dött.

Jag minns den där känslan. Så absurt att hitta den också i helt radikalt andra ändan av spektrat: den där Ärligheten att man Vill Ha Andra är så total att jag genom det totala sus som tvättat bort varje annan nyans av i övrigt urskiljbara ljud, min tjej är samtidigt kär i någon annan, hör varje flämtning av delad utlevd kåthet i perfekt 5.1-kvalitet, över äkta HD-bild – 3D, lukt och smak.

Jag stänger av, håller borta.
Dör.  

From: polylife
To: D
CC: J

sent: 3 oct 20.22

Subject: sv: sv: levelling

 ... well yes, thanks for the sharing of thoughts - appreciated, and if I made you feel you had to defend yourself, that wasn't my intention.. rather I'm in deep respect for the way both of you (and myself) have handled these matters, we're all adults, yes - I'd say that's proven by now.. :P and to further clarify, I like it that J is a polyamorous person - I am, myself too, and I do want to live with someone who is and it will (and shall!) happen again and again (it's a way of life), but:

these things are also new (more or less) to all of us, living it out in practice, so it's somewhat of a learning struggle . .and it's also very difficult to know beforehand, without actually having been in every situation, to know where your limits are ('cause everybody's got them..limits, that is) - usually this isn't realized until you've already crossed them (or are very close to doing so). .

it's true what you say that nobody can help how somebody else feels (one of the many reasons why this wasn't an accusation) and nobody can tell anybody else what to do = what happens happens, right - one has just to wait and see, so what I wrote wasn't a lash out or anything of that matter.. 'twas just a sharing of the fact that we've come close to where I've begun to understand my limits in this particular situation actually are.. what everybody inolved shall do with that fact, I leave it up to each and his/her own to descide. .

cheers,
b.

Jag minns från när jag gick i skolan att det fanns en typ av resonemang för att komma till slutsats som ansågs vetenskapligt beprövad – kausal slutledning, tror jag det hette, eller något helt annat, jag vet inte (vem bryr sig), men det handlade i alla fall om att sätta upp ett A och ett B, som om de båda var sanna, otvetydigt skulle leda till ett C, typ:

A.     Katter är rädda för vatten, och:
B.     Misse är en katt, så:
C.     Misse är rädd för vatten.

Nu, oktober 2011 – är det så här:

A.     Allting omkring och i mig gör att mitt nummer ett, absolut viktigaste – det jag inte kan leva utan, behov är sinnesfrid och vila – jag behöver en stabil relation jag kan lita på, luta mig mot och vara trygg i, och:
B.     Jag och J tillsammans är Jättemycket och Vackert Fantastiska på ett återfå-Tron-på-Världen-sätt, men stabilt – det är det absolut inte, handlar ju till sin natur (bl.a.) om the Fine Art of att lära sig leva med och vara i den otrygghet som kommer av att dela den man älskar med andra, så:
C.     … (!)

… C kommer inte så enkelt, eftersom:

A2. Stabiliteten och vilan jag behöver skulle kräva att vi valde bara varandra och lovade och levde exklusivt för varandra (det är det enda som är fel, allting annat Med Oss är nämligen Bra), och
B2. Jag har genom empirisk erfarenhet förstått att jag inte klarar monogami – jag är inte beredd att för någon säga Aldrig Mer Annat, och tror inte på att behöva tvinga någon annan göra det heller, så:  
C2. ... kortslutning!

Det har börjat kännas som en point of no return, en dead end deal, en omöjlig ekvation, ett livspussel som inte går att lösa – och då är det ju inte Hon och Jag, det hade ju varit relativt enkelt (hit escape button.. ), utan hela jäkla mitt sätt att leva som känns omöjligt att få ihop (se: kortslutning!).

Jag vet att jag fortfarande Tänker Polygami, det är så jag Måste Leva (se: B2!) – det är bara det att jag inte Vill. Det gör så ont och det ger så mycket sorg och daglig smärta att jag inte längre Vill.

Jag skulle önska det var på ett annat sätt. Jag skulle önska jag var på ett annat sätt. Jag skulle önska Hon och Vi och Allt var på ett annat sätt - att vi var annorlunda, till vår natur.

Och när det inte går handlar det bara om coping. Knäppa grejer och sjuka strategier och mönster (tankar) för att uthärda det som tydligen måste göra ont.

Jag står vid kortsidan av fotbollsplanen, ensam – min dotter spelar match i solnedgången, högerytter (friläge!), ljumma höstvindar torkar tårar ingen ser eller får veta om, i en värld full av människor – fotbollsmammor, vänner, sambo, kollegor, exfru, barn och alla Alla Andra – ändå, så evinnerligt evinnerligt Ensam: oförmögen staga upp mitt eget liv så jag kan leva i det lugn och trygg, 37 år of age och med all yttre framgång och välstånd man kan begära, men så kan jag inte ens bädda min egen säng så jag vill sova i den, jag kör händerna i fickorna, toaletten i halvtid, jag har lust stanna där inne, sätter mig i bilen (BMW!) fem minuter, gråter, snyter mig – går ut: MÅL!