polylife

Journalistens fråga: Du nämner också svartsjuka och att det hade en direkt avgörande betydelse för ditt eget val. Svartsjuka handlar ju många gånger snarare om brist på tillit till sig själv än om att det är andra man inte litar på. Gör man det inte extra svårt för sig då, att som en svartsjuk försätta sig i en situation där självkänslan och tryggheten i det avgränsade och inramade blir extra utsatt?

Journalistens fråga: Det här öppna, tillåtande förhållningssättet ställs ofta mot den trånga tvåsamheten, och diskussionen blir ofta svartvit, där det ena anses mer prestigefyllt än det andra. Vad är dina tankar kring det? Finns det ett bättre och ett sämre? Är polyrelationer något för alla, eller är det rentav så att monogamin faktiskt är den ultimata lösningen för vissa?

Mitt svar: Jo, precis .. Visst blir det svårare. Men det handlar ju om vad målet är. Och hur viktigt det är för en själv att nå det. Därför tycker frågorna hör ihop. Den här livsstilen är definitivt inte rätt för alla. Jag är helt säker på att monogami är rätt för somliga, många - uppenbarligen, för mig däremot absolut inte. Därför att jag tycker känslan av personlig frihet, fast tillsammans med någon - inte ensam, är viktigare än förutsägbar trygghet som traditionellt par. Mitt behov av livsutrymme - och önskan att se min partner växa med mig, är större än strävan efter säkra mönster och stabilitet.

En polyamorös relation rör per definition på sig hela tiden. Och den utmanar. Den förutsätter att man kan och vill växa - arbeta med sina gränser och lära känna delar av sig själv man kanske inte visste man hade, orkar man inte det ska man inte försöka. Ibland dåliga dagar och perioder kan jag känna mig jätteless på det och som att det bara är arbete och ingen frid - och ingenting hellre önska än att jag hade Velat Vanligt, alltså monogamt, och bara "göra det enkelt", liksom. Polygami är verkligen inte något frikort - "bete sig som ett svin", själviskt - "knulla runt", tvärtom kräver det mer arbete än någon annan relation jag varit del av.

Men samtidigt är belöningen så himla mycket större. I min relation kommer vi alltid till ett vägval när något är svårt - svartsjuka kommer och någon mår dåligt: "är detta svårt på grund av orsker hos dig själv du vill jobba med eller är det något du helt enkelt inte ser du kan klara av just nu?". Beroende på det ändrar vi antingen beteendet som utlöser känslan, svartsjukan, eller hjälps åt arbeta med att hantera den (men bevara situationen som födde den).

Abstrakt kanske?

Fråga mer..i så fall! Detta ganska viktigt..eftersom det handlar om att en polyrelation i min värld inte bara ger ökad möjlighet till frihet i en relation men också Närhet, genom kontinuerlig nära och ärlig kommunikation, och personlig utveckling, genom utmaningen av de egna gränserna.