polylife

Vi måste ge henne ett namn. Alla som delar min säng ska få ett namn: H, får hon heta - har hon ju alltid hetat, så kommer nästan av sig själv - det Här gick nästan av sig själv.

Ja, att julen är hanterad - och passerad, är en lättnad, vi tycker det båda: jag och H, hon är barnens mor och jag har gruvat mig sedan i mars, nu gick det så enkelt att jag nästan vill göra det igen och igen och ig... (nåja!). 

Och vi på andra sidan, dricker vin - och Navigerar, vi har lärt oss Navigera, runt dom ämnen vi inte behärskar och Håller Sams en hel kväll med vin, och så vet jag väl hon inte ska gå hem den kvällen, har jag fattat redan från början.

Så blir det också Sängen, for old time's sake, och vi får ge henne ett namn: H, godnatt H - när morgonen kommer har du redan gått, 5 km åt nordost, och lagt dig igen, där jag också brukade sova men inte längre och aldrig igen ska göra.

Berätta inget för J, säger hon sen - det blir bara konstigt då, men hur mycket konstigare kan det bli, tänker jag och framför allt det, att Berättar jag inte Detta är ju allting förstört och sakerna trasiga igen, jag vill inte Trasigt igen, det är klart jag måste berätta - det är ju precis det här vi gör, Tillsammans.

Så när vi är tillsammans, tre dagar efter - säger jag, En Sak vi måste Hantera, och vi gör det, vi gör det och jag vet inte men har känslan det förde oss närmare, om inte varandra - så i alla fall målet (ärligt, öppet, riktigt (ömsesidigt) tillstånd av frihet).