Äga sin svartsjuka
Det kommer en bok med posten. Julklapp till mig själv, amazon.com delivery: The Ethical Slut - A Practical Guide to Polyamory, Open Relationships & Other Adventures.
Jag kastar mig över kapitlet om att hantera svartsjuka - och, eftersom detta är mer än en full vecka in i mitt eget arbete känner jag igen mig direkt. Det finns uppenbarligen fler som tänkt på det här - och hunnit (behövt) göra det mycket mer än jag, men dom har kommit till exakt precis samma slutsats.
Svartsjukan är inte det onda som måste bekämpas. Det handlar inte om att utplåna den och - ersätta ett skrikande hjärta med ett knäpptyst och iskallt.
Det handlar om att lära sig flyta med - låta allt som behöver ha sin plats, utforska och lyssna.
Det riktiga hotet den här tiden har varit att jag ska duka under i slitningar av oro och ångest. Inte att Hon skulle dra med någon annan. Faran att jag inte skulle orka har varit större än risken att hon skulle försvinna. Så det jag behövt fokusera på har aldrig varit Dom - vad dom gjort och inte gjort, tänkt och känt och inte tänkt.
Det jag gjort bäst i att koncentrera mig på har varit arbetet med mina egna känslor.
Frossbrytningar och plötsligt oväntad panik - det allt annat undslående behovet att Veta: var Hon är, vad dom gör - vad som faktiskt gjorts, sagts och tänkts.. ja, det kommer ske igen - igen och många gånger igen. Men för att veta vad som är riktigt för mig att göra då - hur jag kan lära mig hantera, måste jag stanna kvar och titta precis just där: i den mörkaste, hårdaste kärnan av min egen svartsjuka.
För det svaret, vad som krävs för att kunna hantera - ser olika ut för alla. För mig har funnits särskilda behov som varit mina och bara mina: saker jag har behövt inse och förstå - för att sedan kunnat be om (och få), och komma vidare (mer om vad senare).
Det viktigaste just nu är insikten att det är acceptansen av svartsjukan själv som varit vägen dit.
Jag kastar mig över kapitlet om att hantera svartsjuka - och, eftersom detta är mer än en full vecka in i mitt eget arbete känner jag igen mig direkt. Det finns uppenbarligen fler som tänkt på det här - och hunnit (behövt) göra det mycket mer än jag, men dom har kommit till exakt precis samma slutsats.
Svartsjukan är inte det onda som måste bekämpas. Det handlar inte om att utplåna den och - ersätta ett skrikande hjärta med ett knäpptyst och iskallt.
Det handlar om att lära sig flyta med - låta allt som behöver ha sin plats, utforska och lyssna.
Det riktiga hotet den här tiden har varit att jag ska duka under i slitningar av oro och ångest. Inte att Hon skulle dra med någon annan. Faran att jag inte skulle orka har varit större än risken att hon skulle försvinna. Så det jag behövt fokusera på har aldrig varit Dom - vad dom gjort och inte gjort, tänkt och känt och inte tänkt.
Det jag gjort bäst i att koncentrera mig på har varit arbetet med mina egna känslor.
Frossbrytningar och plötsligt oväntad panik - det allt annat undslående behovet att Veta: var Hon är, vad dom gör - vad som faktiskt gjorts, sagts och tänkts.. ja, det kommer ske igen - igen och många gånger igen. Men för att veta vad som är riktigt för mig att göra då - hur jag kan lära mig hantera, måste jag stanna kvar och titta precis just där: i den mörkaste, hårdaste kärnan av min egen svartsjuka.
För det svaret, vad som krävs för att kunna hantera - ser olika ut för alla. För mig har funnits särskilda behov som varit mina och bara mina: saker jag har behövt inse och förstå - för att sedan kunnat be om (och få), och komma vidare (mer om vad senare).
Det viktigaste just nu är insikten att det är acceptansen av svartsjukan själv som varit vägen dit.
Kommentarer
Trackback
