polylife

Journalistens fråga: Hur ser din polyrelation ut i praktiken? Hur många personer är inblandade? Vad finns det för inbördes relationer? Måste alla älska alla, eller är det upp till var och en hur involverad man vill vara i de andra som ingår i det kollektiva? Finns det någon hierarki av något slag, så att till exempel du och din (ursprungliga) partner utgör någon form av utgångspunkt och nav, och att alla andra som tillkommer får en sekundär roll?

Mitt svar: För mig är avgörande  att det är ganska (väldigt!) väl definierat hur de inbördes relationerna ser ut, om det ska fungera och jag kunna slappna av och må bra. Jag behöver veta vem som är primärpartner till vem och vilka som är komplementära, eller vilket ord man nu vill använda för det som är Ytterligare.

Jag gillar att tänka på mig och min (primär-)partner som en bas - en säker plats att utgå från och det centrum som allt det andra kretsar runt, och som man (jag) dessutom måste vara tillräckligt jäkla säker på för att våga utmana det genom att "införa andra". Alla behöver absolut inte tycka om - eller ens umgås, oftast inte alls umgås, med varandra, men det kan variera och beror på omständigheterna man träffats i (om det varit en gemensam vän från början, t.ex.).

Konkret just nu: jag har en aktiv sekundär, ganska ny, relation med en annan kvinna som jag tycker jättemycket om och känner mig väldigt nära, hon och min primärpartner och jag delar samma sociala sammanhang så vi kommer (men har inte än) röra oss på samma fester etc etc, men det finns ingben förväntan eller ambition att dom ska ha en relation sinsemellan. Däremot är allting totalt öppet med vem som träffar vem när och roughly vad som sker då. Och det är absolut glasklart att J är primär och basen - och M mer än nära nära och intim vän.

Min primärpartner har i sin tur också en sekundär men passiv eftersom han bor i ett annat land. Dom har nära kontakt ändå - och dom kommer ses mer, dock inte nu. Vi känner också varandra sedan tidigare och är vänner, men. Jag har tyckt det blivit ganska jobbigt (long story..) och har därför begränsad kontakt med honom just nu. Lite grann gick deras relation ut över vår vänskap, även fast jag inte tycker något varit fel eller misstycker. Det blev bara jobbigt och jag orkade inte riktigt ta det = jag har dragit mig undan honom, iaf just nu.

Sen finns en del personer till i periferin och historien men detta är ungefär nuläget. Slutsatsen är att jag inte är någon relationsanarkist där alla relationer är potentiellt lika mycket värda och inte behöver definieras. Allting utgår från Oss och jag (vi) definierar hela tiden. Den delen handlar om trygghet.

... ja, faktiskt - ganska exakt, RFSU vet vad dom pratar om och uttrycker det tydligt, ödmjukt och bra (eller - saknar du något?): Poly - Så funkar det.

Journalistens fråga: Hur är det med öppenheten? Hur stor är förståelsen – i allmänhet – hos omgivningen för polyrelationer? Skulle det vara möjligt att till exempel på jobbet komma ut som poly, eller skulle det vara för kontroversiellt?

Mitt svar: Jag kan bara svara för mig själv..i vår bekantskapskrets lever vi relativt öppet med detta. "Öppet förhållande" som relationsstatus på facebook, liksom. :) Och många av våra både egna och gemensamma vänner vet vad det innebär.

Men jag håller det för mig själv på min arbetsplats..inom familjen, föräldrar och så - mina barn vet inte att det "finns andra".. Det är svårt fast det inte egentligen borde vara så, eller hur.. Så många andra konstiga sätt att leva är helt etablerade, detta fortfarande kontroversiellt - fast det enligt min mening är det naturligaste i världen, what's the harm in fri kärlek, liksom.

Jag tror det handlar om att det är ett sätt att leva som utmanar så många andras..att om man tar upp det måste man försvara, förklara - därför att många kommer ha svårt att naturligt hålla med, och ifrågasätta..kanske i försvar av sin egen livsstil, som enligt det här perspektivet egentligen innebär att Välja Bort och Avstå, vilket gör att man närmar sig en personlighet i samtalet som förmodligen överskrider de flestas - definitivt min - integritetsnivå i många situationer, t.ex. på jobbet. .

Hoppas du förstår vad jag menar. . Det är svårt säga "hon får knulla med andra och jag har inget emot titta på" i lunchrummet utan att darra lite med soppsleven, om jag hårddrar det lite.. :)

Journalistens fråga: Du nämner också svartsjuka och att det hade en direkt avgörande betydelse för ditt eget val. Svartsjuka handlar ju många gånger snarare om brist på tillit till sig själv än om att det är andra man inte litar på. Gör man det inte extra svårt för sig då, att som en svartsjuk försätta sig i en situation där självkänslan och tryggheten i det avgränsade och inramade blir extra utsatt?

Journalistens fråga: Det här öppna, tillåtande förhållningssättet ställs ofta mot den trånga tvåsamheten, och diskussionen blir ofta svartvit, där det ena anses mer prestigefyllt än det andra. Vad är dina tankar kring det? Finns det ett bättre och ett sämre? Är polyrelationer något för alla, eller är det rentav så att monogamin faktiskt är den ultimata lösningen för vissa?

Mitt svar: Jo, precis .. Visst blir det svårare. Men det handlar ju om vad målet är. Och hur viktigt det är för en själv att nå det. Därför tycker frågorna hör ihop. Den här livsstilen är definitivt inte rätt för alla. Jag är helt säker på att monogami är rätt för somliga, många - uppenbarligen, för mig däremot absolut inte. Därför att jag tycker känslan av personlig frihet, fast tillsammans med någon - inte ensam, är viktigare än förutsägbar trygghet som traditionellt par. Mitt behov av livsutrymme - och önskan att se min partner växa med mig, är större än strävan efter säkra mönster och stabilitet.

En polyamorös relation rör per definition på sig hela tiden. Och den utmanar. Den förutsätter att man kan och vill växa - arbeta med sina gränser och lära känna delar av sig själv man kanske inte visste man hade, orkar man inte det ska man inte försöka. Ibland dåliga dagar och perioder kan jag känna mig jätteless på det och som att det bara är arbete och ingen frid - och ingenting hellre önska än att jag hade Velat Vanligt, alltså monogamt, och bara "göra det enkelt", liksom. Polygami är verkligen inte något frikort - "bete sig som ett svin", själviskt - "knulla runt", tvärtom kräver det mer arbete än någon annan relation jag varit del av.

Men samtidigt är belöningen så himla mycket större. I min relation kommer vi alltid till ett vägval när något är svårt - svartsjuka kommer och någon mår dåligt: "är detta svårt på grund av orsker hos dig själv du vill jobba med eller är det något du helt enkelt inte ser du kan klara av just nu?". Beroende på det ändrar vi antingen beteendet som utlöser känslan, svartsjukan, eller hjälps åt arbeta med att hantera den (men bevara situationen som födde den).

Abstrakt kanske?

Fråga mer..i så fall! Detta ganska viktigt..eftersom det handlar om att en polyrelation i min värld inte bara ger ökad möjlighet till frihet i en relation men också Närhet, genom kontinuerlig nära och ärlig kommunikation, och personlig utveckling, genom utmaningen av de egna gränserna.

Journalistens fråga: Du pratar dels om öppna relationer, dels om polyrelationer. Vari ligger skillnaden mellan dessa två tycker du?

Mitt svar: ... jag vet inte vad skillnaden mellan dessa två egentligen är - eller om det är viktigt, men tror jag personligen tänker att Öppen Relation är mer av sexuell karaktär, dvs du får dela kroppslig men inte känslomässig närhet med andra, medan allting Poly innehåller större eller mindre grader av även mer emotionell närhet.

På det viset är den Öppna Relationen nog mer vanlig..för hur svårt det än kan verka att lära sig hantera att ens partner delar säng med andra ibland för de flesta nog ändå är betydligt ännu mer svårt accptera och leva med att han/hon har djupa känslor med och för någon utöver en själv.

Så har jag iaf upplevt det själv. Och erövrat (och "utsatt" min partner för) det här i steg (börjat med Sex, gått vidare med det som är djupare). Vi kan prata mer om det om du vill. Eller inte. :)