Intervjufråga #1

Journalistens fråga: Hur gammal var du när du började fundera kring det här med polyamorositet? Och vad fick dig att börja röra dig i den riktningen? Hade du läst om det, hört talas om det? Kort sagt: Hur fick du upp ögonen för det? Hur lång tid tog det mellan tanke och handling? Och vad är din personliga definition av polyamorositet?

Mitt svar: Poly-begreppet har inte funnits hos mig speciellt länge, faktiskt dök det upp först när jag försökte lära mig hantera den svartsjuka som drabbade mig rätt stenhårt när min flickvän började "hänga med en annan" - början av vintern förra året.. Trots att vi från början bestämt vi skulle ha en "öppen relation" och det i teorin kändes helt självklart för mig mådde jag plötsligt och oväntat brutalt asdåligt ställd inför fullbordat faktum, jag började läsa allt jag kom över, skriva själv och prata prata prata (med henne men även andra) - eftersom jag trots allt samtidigt bestämde mig för att lära mig klara av det. Utan att det skulle innebära begränsning av hennes, och därmed i förlängningen även min, frihet.
 
Grejen är nämligen att jag aldrig upplevt mig som en särskilt svartsjuk person - jag har levt i ett 10-årigt monogamt äktenskap också, men inte heller då känt mig särskilt hotad av tanken på att närhet skulle vara något som går att delas på flera.

Efter att den relationen tog slut hade jag också tänkt myyycket på det faktum att man i en tvåsamhet så ofta förminskar varandras världar, istället för att - som det borde vara - göra dom större. I allt hänsystagande, kompromissande och sökande efter trygghet snärjs liksom ens delade universum gradvis åt tills det till slut finns så mycket utanför bubblan att det, tvärtom, blir ett hot i sig ("om hon inte fanns hade jag...", "i ett annat liv skulle jag...", "vore jag själv hade jag...").

Borde det inte vara möjligt att leva tillsammans på ett sådant sätt att man ger varandra den trygghet man behöver för att verkligen kunna utforska och erörva världen, utan att behöva vara hela densamma för varandra? "Du är allt för mig", "jag kan inte leva utan dig" - den typen av klassiska kärleksbetygelser hade jag redan börjat tänka på som verkliga fängsel av ofrihet, särskilt som jag själv, i kölvattnet av det misslyckade försöket att vara Allt för den andra personen i mitt monogama äktenskap, med hela mitt väsen kände jag aldrig skulle vilja försöka det igen: relationer går upp och ner, fram och tillbaka och in och ut - varför förutsätta att jag ska behöva vara i centrum för den andra, hela tiden varje dag, under en förhoppningsvis lång tid med den typen av skiftningar?
 
Vad är det som skrämmer så mycket med att någon annan skulle få vara helt eller delvis i fokus ibland, även (eller särskilt!) intimt? Och är enda sättet att få det sluta skrämmas så mycket verkligen att låta bli göra det? Är enda sättet att sluta skrämmas av mörkret verkligen att tända lampan? Eller kan man hitta trygghet i sig själv och med varandra på något annat, helt nytt sätt..

Det var konsekvenser av de här tankarna som gjorde att jag - och vi, "gick vidare med det", det vill säga bestämde oss för att problemet som behövde lösas inte var att hon var med någon annan än mig, utan att jag tyckte det var så svårt att låta henne vara det. ... och i det här arbetet hittade jag alltså poly-begreppet (wow, det finns ett ORD för det - och andra som gör och tänker på samma sak!), och började leva ut det i praktiken.
 
Så: från tanke till handling tog det ungefär ett drygt halvår (från den här nya "öppna relationens" start), ett år (från jag började tänka på Relationer 2.0, baserade på frihet - inte ramar) eller en halv livstid (lösa ostrukturerade funderingar på temat men utan riktning), lite beroende på hur man ser det..
 
... och för att sätta det ovanstående i kontext är jag idag 37 år. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0