polylife

Inser att jag minns den här känslan. Den – av att inga ha, den som kommer av att man biter ihop, stänger av, håller borta. Det är bara det att den här gången kommer den av sin Raka Motsats – back then var det mitt sätt att kunna Hålla Hemligt, ljuga och gömma iväg, alltså jag drev verkligen konsten att bedra till någon slags snudd på perfekt utövad konstart (gamla ”monogama” relationen).

Synd, bara, att det drev mig nuts, jag hade kunnat leva hela livet så och rott det i land utifrån allas perspektiv utom mitt eget: till slut gjorde strävan att hålla inne med alla svek mig sjuk – glädjen i livet rann ut samtidigt med att övriga känslokranar vreds av. Det blev tyst. Tomt. Dött.

Jag minns den där känslan. Så absurt att hitta den också i helt radikalt andra ändan av spektrat: den där Ärligheten att man Vill Ha Andra är så total att jag genom det totala sus som tvättat bort varje annan nyans av i övrigt urskiljbara ljud, min tjej är samtidigt kär i någon annan, hör varje flämtning av delad utlevd kåthet i perfekt 5.1-kvalitet, över äkta HD-bild – 3D, lukt och smak.

Jag stänger av, håller borta.
Dör.