Point Blank
Nu vet jag inte längre vad som händer. Eller jag Vet vad som händer och det är OK. Det är bara att det inte Känns OK. Allting är bara ett Surr. Ett allt annat uppslukande Surr jag ärligt inte skulle kunna klara av speciellt mycket längre - det bara måste snart, måste bara Snart, vara över.
Den här dryga månaden isär är ingen lång tid, egentligen - eller hur. Jag har sovit själv mycket längre perioder än så - och no worries, jag har haft relationer förut där den ena parten varit borta, betydligt längre än så - no worries. Och det här började så himla bra: no. Worries.
Jag var verkligen lätt i sinnet, glad och full av kraft när hon åkte och flera fulla veckor till.
Men allt sån't är borta nu. Nu är det faktiskt bara ångest och ont.
Jag bara fortsätter försöker orka och allting precis Allting kretsar runt det.
Survival Mode: ON.
Orkar. Inget. Mera.
Allting började med att jag pratade med dom båda två och sa det var OK. Det hade kanske aldrig ens hänt annars. Eller jo, men i alla fall åtminstone tagit längre tid. Men jag sa det var OK. Jag tycker det var OK. Det är OK. Känns inte. OK. Jag ska fylla den här tiden som är kvar med whatever jag kan klara av, även om egentligen jag bara vill lägga mig under en filt och sova en vecka, ensam.
Det var fruktansvärt när jag fick veta. Fast jag redan visste, innan det ens skett. Det blev fint ganska snabbt sen - och merparten av även den här tiden, har varit allright..hanterbar, på sitt eget märkligt sjuka stenhårda sätt (det är verkligen blytungt svårt klara det Om och Om igen utan att få ses emellan, jag får inte ens hålla hennes hand, mellan gångerna dom delar Flera Dygn - alltså, ibland tror jag att jag dör, jag lovar det känns som jag dör).
Men det finns stunder och dom är tätare nu, hela tiden nu - orkar liksom inte mer, för det är hela tiden ett tryck över mitt bröst, en besatthet som äter mig: var hon är, vad dom gör, hur det känns och vad dom säger, bestämmer och tänker, känner, när jag inte är där, jag vet jag vet jag VET, att det här är ett tillstånd, sjukt Tillstånd, som är skadligt och fel, helt enkelt inte bra för mig - verkligen verkligen inte bra för mig, det bryter ner och förstör och äter, det finns inte en tanke som är ren eller hel, jag pallar inte folk eller vanligt liv, jag vill bara vara ifred och lägga ligga ligga lägga mig ner.
Eller. Sova med någon. Jag vill verkligen sova med någon. Tyvärr finns bara sex omkring . Gott om sex om det skulle varit vad jag vill ha. Men det är det inte. Jag vill bara sova nära intill och vila med någon. Vila med någon. Vila mig någon.
Den här dryga månaden isär är ingen lång tid, egentligen - eller hur. Jag har sovit själv mycket längre perioder än så - och no worries, jag har haft relationer förut där den ena parten varit borta, betydligt längre än så - no worries. Och det här började så himla bra: no. Worries.
Jag var verkligen lätt i sinnet, glad och full av kraft när hon åkte och flera fulla veckor till.
Men allt sån't är borta nu. Nu är det faktiskt bara ångest och ont.
Jag bara fortsätter försöker orka och allting precis Allting kretsar runt det.
Survival Mode: ON.
Orkar. Inget. Mera.
Allting började med att jag pratade med dom båda två och sa det var OK. Det hade kanske aldrig ens hänt annars. Eller jo, men i alla fall åtminstone tagit längre tid. Men jag sa det var OK. Jag tycker det var OK. Det är OK. Känns inte. OK. Jag ska fylla den här tiden som är kvar med whatever jag kan klara av, även om egentligen jag bara vill lägga mig under en filt och sova en vecka, ensam.
Det var fruktansvärt när jag fick veta. Fast jag redan visste, innan det ens skett. Det blev fint ganska snabbt sen - och merparten av även den här tiden, har varit allright..hanterbar, på sitt eget märkligt sjuka stenhårda sätt (det är verkligen blytungt svårt klara det Om och Om igen utan att få ses emellan, jag får inte ens hålla hennes hand, mellan gångerna dom delar Flera Dygn - alltså, ibland tror jag att jag dör, jag lovar det känns som jag dör).
Men det finns stunder och dom är tätare nu, hela tiden nu - orkar liksom inte mer, för det är hela tiden ett tryck över mitt bröst, en besatthet som äter mig: var hon är, vad dom gör, hur det känns och vad dom säger, bestämmer och tänker, känner, när jag inte är där, jag vet jag vet jag VET, att det här är ett tillstånd, sjukt Tillstånd, som är skadligt och fel, helt enkelt inte bra för mig - verkligen verkligen inte bra för mig, det bryter ner och förstör och äter, det finns inte en tanke som är ren eller hel, jag pallar inte folk eller vanligt liv, jag vill bara vara ifred och lägga ligga ligga lägga mig ner.
Eller. Sova med någon. Jag vill verkligen sova med någon. Tyvärr finns bara sex omkring . Gott om sex om det skulle varit vad jag vill ha. Men det är det inte. Jag vill bara sova nära intill och vila med någon. Vila med någon. Vila mig någon.
Kommentarer
Postat av: Spoke Wintersparv
Hej. Jag håller på att arbeta med ett reportage om polyamorositet och skulle vilja komma i kontakt med personer som har egna erfarenheter av det och som kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Kontakta mig gärna för mer info, eller för den delen om du är intresserad.
Trackback
