polylife

Men så: knäcken, ryggen - kroppen, uppenbarligen inte övertygad, det här att jag bara bryts av och måste inta omedelbart sängläge har hänt mig en gång förut. Det var ett och ett halv år sen och slutade med insikten att jag måste lämna min fru.

Så man kan lätt säga att kroppen är min bästa vän. Den signalerar Inre Konflikt genom Förlamning när jag helst inte vill lyssna utan tror jag bara kan köra. Jag ställer in allt den här veckan, lägger mig - och öppnar.

Öppnar och går igenom, ärligt. Reser mig, faller - skrattar, gråter - dör, återuppstår. Och så vidare och så vidare. Hon är där ofta. Prioriterar och väljer - visar mig, jag är Han och jag förstår men så Ångesten, den Ångesten, jag kommer skriva mer om den sen för den är samtidigt vägen ut, och dom här dagarna flyter ihop för mig nu och jag vet inte längre vad som hände när och på vilket sätt, men vi är både nära och isär och jag jobbar inte, jag arbetar med mig själv.

Och det blir en massa mail..till småbarnsmamman på Öland, det här är fragment - rester, nu, av en småbarnspappas första stapplande steg mot en polyamorös livsstil:

"Förutom att jag är trött (3 skrivelser och 1 seminariedag + en 30 timmars festival levererade förra veckan och helgen) .. så har jag hamnat mitt uppe i det Öppna Förhållandets stormöga, mycket riktigt - på den 21-åriga dubstep-DJ:n gissade jag fel enbart på musikstil, han spelar UK hardcore men som gissning betraktat får det nog ändå anses som ganska OK..och jag tror inte hon kommer lämna mig för honom heller - eller: jag vet att hon inte kommer göra det, och jag vill att det ska vara precis så här: Öppet, men du förstår säkert. Det blir endel att bearbeta. Jag ska göra det från spikmattenivå hela veckan."
[...]
"Och - när något sån't här kommer in i en relation, på riktigt: det enklaste är ju att bara sticka - eller hur, det gör så ont och är så svårt attbearbeta, vilket gör att hela systemet skriker "nej, no - inte, det är inte värt det, jag ger hellre upp för att slippa slåss". . och. om man inte ska göra det behöver man inse och erkänna för sig själv hur mycket man faktiskt tycker om det man har, som gör det ändå värt att stanna och slåss = samtidigt som ett hot kommer in i bilden och ökar risken att allt ska tas ifrån en höjs plötsligt insatsen, när det blir uppenbart hur mycket den andra människan kommit att betyda för en = spelet är plötsligt helt livsfarligt.

Tankar ur en virvelvind - och, mina första trevande försök att hantera något jag hängt upp hela mitt framtida intresse för tvåsamhet på: möjligheten att leva i en central kärnrelation med någon primärt viktig, men utan att begränsa eller begränsas.

Game - ON.