polylife

Det finns en oerhörd lättnad i insikten att tillgången till Närhet inte är begränsad. Det är omöjligt att tömma ut naturens förråd av kroppsgenererad värme. Mänskligheten kommer aldrig passera Peak Intimacy - vi befinner oss mitt i den, på toppen, precis hela tiden.

Det finns ett kulturellt felantagande som sitter fastsurrat vid mänsklighetens ankel med en kedja av missunsamhet. Lugn, jag ska inte bli Björn Ranelid - men nu vi pratar ändå om något som raserar äktenskap, förstör vänskapsband och beskär individers känsla av frihet och utrymme att Leva.

Vi pratar om antagandet att tillgången på Kärlek och Närhet (sex) skulle vara begränsad. Att vi ("västvärlden") tillämpar någonslags traditionell bristekonomisk scarcity-logik på hanteringen av den mest outtömliga av resurser vi människor har att frossa i (varandra).

Inte?

Varför är då känslan - jag menar verkligen Känslan, du vet vilken, att om någon du älskar Ger Sig till någon annan skulle Du själv plötsligt få mindre, så djupt rotad i vårt inre... Föreställ dig din partner med en annan kvinna/man, vettlöst hängiven - passionerat uppslukad, askåt, och du i den, orgasmens, stund inte på något sätt närvarande i sin tankevärld. Jag vet du känner dig berövad - hotad, som i att ha förlorat något, blivit av med: behövt dela, tappat bort. .

Men tänk om.. Tänk om det att dela - Tillåta, släppa Fritt, och Flöda, vara som det är och växa, leva, istället gör starkt Starkare, inspirerar och glädjer och lär, så att det som "är ditt" inte blir mindre utan mer?

Tänk om. Om...