polylife

Journalistens fråga: Du nämner också svartsjuka och att det hade en direkt avgörande betydelse för ditt eget val. Svartsjuka handlar ju många gånger snarare om brist på tillit till sig själv än om att det är andra man inte litar på. Gör man det inte extra svårt för sig då, att som en svartsjuk försätta sig i en situation där självkänslan och tryggheten i det avgränsade och inramade blir extra utsatt?

Journalistens fråga: Det här öppna, tillåtande förhållningssättet ställs ofta mot den trånga tvåsamheten, och diskussionen blir ofta svartvit, där det ena anses mer prestigefyllt än det andra. Vad är dina tankar kring det? Finns det ett bättre och ett sämre? Är polyrelationer något för alla, eller är det rentav så att monogamin faktiskt är den ultimata lösningen för vissa?

Mitt svar: Jo, precis .. Visst blir det svårare. Men det handlar ju om vad målet är. Och hur viktigt det är för en själv att nå det. Därför tycker frågorna hör ihop. Den här livsstilen är definitivt inte rätt för alla. Jag är helt säker på att monogami är rätt för somliga, många - uppenbarligen, för mig däremot absolut inte. Därför att jag tycker känslan av personlig frihet, fast tillsammans med någon - inte ensam, är viktigare än förutsägbar trygghet som traditionellt par. Mitt behov av livsutrymme - och önskan att se min partner växa med mig, är större än strävan efter säkra mönster och stabilitet.

En polyamorös relation rör per definition på sig hela tiden. Och den utmanar. Den förutsätter att man kan och vill växa - arbeta med sina gränser och lära känna delar av sig själv man kanske inte visste man hade, orkar man inte det ska man inte försöka. Ibland dåliga dagar och perioder kan jag känna mig jätteless på det och som att det bara är arbete och ingen frid - och ingenting hellre önska än att jag hade Velat Vanligt, alltså monogamt, och bara "göra det enkelt", liksom. Polygami är verkligen inte något frikort - "bete sig som ett svin", själviskt - "knulla runt", tvärtom kräver det mer arbete än någon annan relation jag varit del av.

Men samtidigt är belöningen så himla mycket större. I min relation kommer vi alltid till ett vägval när något är svårt - svartsjuka kommer och någon mår dåligt: "är detta svårt på grund av orsker hos dig själv du vill jobba med eller är det något du helt enkelt inte ser du kan klara av just nu?". Beroende på det ändrar vi antingen beteendet som utlöser känslan, svartsjukan, eller hjälps åt arbeta med att hantera den (men bevara situationen som födde den).

Abstrakt kanske?

Fråga mer..i så fall! Detta ganska viktigt..eftersom det handlar om att en polyrelation i min värld inte bara ger ökad möjlighet till frihet i en relation men också Närhet, genom kontinuerlig nära och ärlig kommunikation, och personlig utveckling, genom utmaningen av de egna gränserna.

Journalistens fråga: Du pratar dels om öppna relationer, dels om polyrelationer. Vari ligger skillnaden mellan dessa två tycker du?

Mitt svar: ... jag vet inte vad skillnaden mellan dessa två egentligen är - eller om det är viktigt, men tror jag personligen tänker att Öppen Relation är mer av sexuell karaktär, dvs du får dela kroppslig men inte känslomässig närhet med andra, medan allting Poly innehåller större eller mindre grader av även mer emotionell närhet.

På det viset är den Öppna Relationen nog mer vanlig..för hur svårt det än kan verka att lära sig hantera att ens partner delar säng med andra ibland för de flesta nog ändå är betydligt ännu mer svårt accptera och leva med att han/hon har djupa känslor med och för någon utöver en själv.

Så har jag iaf upplevt det själv. Och erövrat (och "utsatt" min partner för) det här i steg (börjat med Sex, gått vidare med det som är djupare). Vi kan prata mer om det om du vill. Eller inte. :)

Hjärtat bultar, rasar - andning ansträngd, svettvarma handflator. Allting i en tunnel, en arbetsplats i vadderat brus - rörelser i ögonvrån, röster som glider utanpå, det. Är så här det är när det är svårt.

Jag inser det är faktiskt bara Andra Gången. Ja, visserligen - Hon var med Andra Snubben flera gånger, ja, men det har bara varit En Annan Snubbe, och jag visste det skulle det här skulle hända.

Jag visste det verkligen, troligtvis redan när vi var där tillsammans - vännen i Dortmund, och att hon skulle tillbaka, själv, och jag visste det redan då, har hanterat det på sätt och vis i förväg, till och med sagt till Honom det är OK, så: redan hanterat, egentligen.

Men jag hör ingenting resten av den här dagen.

Kan enbart tänka på att lägga mig någonstans och sova, stupfull - någons soffa, hålla om, säga allt går över, gråta gå sönder ge upp.

I bilen hem orkar jag tänka på Varför. Varför reagerar jag så här, så här inför Fullbordat Faktum - jag visste ju om det, innerst inne, redan i vintras, och definitivt under kvällen igår, men: det saknas en återknytning, vi ses inte dagen efter som vi brukar (och: brukar förresten, det har ju förutom med Snubben, alltid Varit Jag, som varit "iväg"), och dom fortsätter tillbringa tid, sådan Tid, som i mitt huvud ser ut ungefär som Vi Tillsammans, bara att det är Han och jag är här osv osv etc etc, förstås - det,
är ganska hardcore.

Men jag gör det. Tar mig till kvällen. Vi pratar.
Lugnar. Landar.

Och så är det OK, jag kommer kunna hantera - tre veckor till isär där dom kommer fortsätta Tillbringa Tid, sådan tid, och så är och ska det bara vara, catch the moment, säger jag och jag menar det, hon är och ska vara fri, jag vet det är precis vad hon vill och exakt vad jag också behöver vara: fria, tillsammans, det går, gör ont, men.

Går.

Hon frågar mig Varför - och inte som i ett förebrående ifrågasättande Varför, utan utslag av av genuint, uppriktigt intresse: varför i Hela Fridens, osv, har jag sovit (och inte bara knullat (och just DET - har jag visserligen inte gjort (ännu), men ändå)) med A när jag Har Henne?

Ett Axplock av Skäl

- Känslan av connection man når när man delar Nära med en annan människa, något djupt mycket mer än Sex - snarare, i så fall, Tillit och Delad Ömhet, jag tror jag ser det som en stor del av livet, och varför skulle vi inte, liksom: Livet? 

- Ja, för jag är en oförbätterlig Mjukis, jag erkänner: jag. Tycker om att försöka Vara Bra för en annan människa och tycker om när någon annan visar mig omtanke..värme - frivilligt kommer sïg Nära. Då blir det, igen, mer än sex - och, tillbaka till sensualitet: någon (Hon), sa - fäst inte så stort avseende vid ord, nej jag gör inte det men just det makes sense och handlar om varför knullar jag inte bara med dom, va' ska jag Kramas med dom också för DÅ.. ?

- Det är - ja, slitet ord - men: spännande, att få använda delar av min personlighet jag inte behöver i min vanliga trygga vardag, där jag vet jag har allt som behövs.. Det där att inte riktigt veta om det kommer fungera, utan Anstränga Sig - bli utmanad, göra mitt bästa, kämpa, pröva. Ovissheten - glädjen när det går hem och så vidare och så vidare. Vi är. Jägare och/eller Samlare, eller hur: ibland. Tror jag att jag är båda!

- ... ett självändamål, ja absolut - det är ändå så att om inte Med Flera, kommer det bli Ingen: jag har bestämt mig, att aldrig någonsin igen låsa in mig i ett monogamiskt förnekande av Liv. Därför måste jag.. Vi - träna, och hur Tränar man om inte På Fältet. Jag säger inte att hon (A) var ett verktyg, men hon var en del av en agenda och den (agendan) är - faktiskt verkligen, på riktigt - inte Viktig för mig, bara, utan helt jävla friggin' Livs-
avgörande.

Hennes tårar kommer till en paus - som blir till ett stopp som blir ett Ja, jag vet. Jag är också precis så'n - jag har bara. Aldrig varit med någon som är som mig själv. Nej, vet du - inte jag heller. Och det är bland annat därför, jag faktiskt verkligen - Tror på det Här.

Vi måste ge henne ett namn. Alla som delar min säng ska få ett namn: H, får hon heta - har hon ju alltid hetat, så kommer nästan av sig själv - det Här gick nästan av sig själv.

Ja, att julen är hanterad - och passerad, är en lättnad, vi tycker det båda: jag och H, hon är barnens mor och jag har gruvat mig sedan i mars, nu gick det så enkelt att jag nästan vill göra det igen och igen och ig... (nåja!). 

Och vi på andra sidan, dricker vin - och Navigerar, vi har lärt oss Navigera, runt dom ämnen vi inte behärskar och Håller Sams en hel kväll med vin, och så vet jag väl hon inte ska gå hem den kvällen, har jag fattat redan från början.

Så blir det också Sängen, for old time's sake, och vi får ge henne ett namn: H, godnatt H - när morgonen kommer har du redan gått, 5 km åt nordost, och lagt dig igen, där jag också brukade sova men inte längre och aldrig igen ska göra.

Berätta inget för J, säger hon sen - det blir bara konstigt då, men hur mycket konstigare kan det bli, tänker jag och framför allt det, att Berättar jag inte Detta är ju allting förstört och sakerna trasiga igen, jag vill inte Trasigt igen, det är klart jag måste berätta - det är ju precis det här vi gör, Tillsammans.

Så när vi är tillsammans, tre dagar efter - säger jag, En Sak vi måste Hantera, och vi gör det, vi gör det och jag vet inte men har känslan det förde oss närmare, om inte varandra - så i alla fall målet (ärligt, öppet, riktigt (ömsesidigt) tillstånd av frihet).

Det är så det heter, en bro över en vallgrav - den man fäller upp när man vill vara ifred, kom inte på ordet igår, skrev något annat, men idag är en ny dag och jag kommer inte bara ihåg hur man säger, jag fäller också ner den. Så här är det.

Jag känner igen mönstret. Det upptar för mycket plats i mitt huvud. Jag har blivit Fixerad.

Igen.
För det är ett vält dolt faktum att jag ett par perioder tidigare i livet - i helt andra, men också lätt ångestladdade, situationer - kört fast i ett beteende, där jag om inte missbrukat sex så i alla fall feldimensionerat utrymmet sexet fått uppta i mitt huvud. Nu har jag sovit dåligt flera nätter. Plötsligt kommit på mig själv mitt i natten med att ha legat vaken en lång stund, drömlös - stilla, som i Väntan på Något, jävligt oklart vad. Jag somnar om, drömmer - fragment av sexuella eskapader, det är bara det att ingenting är helt eller ens särskilt sexigt, jag är inte kåt i drömmen och inte kåt när jag vaknar.

Det är bara passivt skrivna helt oköttsligt uppbyggda skript som ageras ut, eller snarare antyds, för dom kommer aldrig i mål, bara antyds - Antyds.

En god vän sa Sluta, sluta med det där att så aktivt söka sex med andra - du vill att poly-livet ska göra dig fri, men som du beter dig nu är du mera slav under dig själv än du skulle varit under konventionerna inom en monogam tvåsamhet. En annan god vän, Småbarnsmamman på Öland, sa - Akta, du lever och andas och äter det där, är du inte rädd att du igen är påväg upp i en relation som förminskar din värld, gör dig till Den Ena Halvan, och du vet allt sån't där.. .

Det här är kloka vänner.

En annan, helt ny, skriver: polysensuell - och närhetsslampa. Ooh.. Kan man vara det? Kan jag få vara det? Jag skulle kunna sluta söka sex som ett förprogrammerat tvång och inse att det är vilsam stilla närhet med andra jag verkligen Behöver och att sex visserligen är något jag Vill men absolut inte Måste ha. Särskilt inte på bekostnad av mental balans. Vilken befrielse. Vilken befrielse det skulle vara.